Den gigantiska deflationsspiralen vi nu befinner oss i har utan tvekan många orsaker, och många är skyldiga för uppblåsandet av bubblan som nu spricker.

Vissa pekar fingret på låntagarna som tog stora bolån för att köpa hus de inte hade råd med. Man beskyller dessa personer, trots att de fullt möjligt helt saknade alternativ (jämför bristen på hyresrätter i, t.ex., Stockholm och det därav följande imperativa bostadsrättsköpet).

Jag hävdar, som ni förstår, att skulden ligger annorstädes. Jag vill ställa frågan: vem tjänade på affären?

Jag föreslog i det förra inlägget, att en ekonomisk elit inom ett ekonomiskt system kommer att ägna sina resurser åt att förstora dessa resurser. Med ett fint ord kallas det att ”investera”.

Enligt högerideologi kommer detta, att de rika blir rikare, leda till att denna rikedom på något sätt sipprar ned till mindre rika grupper, så att även de i sin tur kan få det bättre ställt. Denna process kallas i samtida amerikansk politisk diskurs för trickle down.

Enligt vänsterideologi, å andra sidan, kommer rikedomen stanna hos de rika.

Låt oss nu ta ett exempel från verkligheten för att ställa dessa två ideologier mot varandra. Vi reser till USA efter att GWB kom till makten. En tidig åtgärd av den nya administrationen var att radikalt sänka en uppsättning skatter på ett sådant sätt att de rikaste fick störst skattesänkning, en något kontroversiell manöver som motiverades med den emotsedda ”trickle down”-effekten.

Hur bra gick det? Wall Street Journal undersökte saken med denna jämförelse mellan inkomstsiffror 2000 och 2006, en period av exceptionell ekonomisk tillväxt. Observera följande i grafen: de fattigaste 90% - drygt 133 miljoner hushåll - har blivit 4% fattigare (detta trots att ekonomin som helhet alltså kraftigt tillväxt).

De rikaste 0,01% - knappt 15000 hushåll - har blivit 22% rikare. Observera också att dessa siffror är innan ”Capital Earnings”, låt oss återkomma till detta.

Nå. ”Trickle Down”-effekten har alltså uteblivit, vilket man väl tyvärr kunnat förutse. Istället för nedsippring så har rikedomen stannat i samhällets absolut översta skikt. Inte mycket nyhetsvärde i det, kan tyckas, men här kommer den springande punkten: vad gör de rika med alla dessa pengar? Hur investera alla dessa ofantliga summor? Och för att vidga resonemanget, vad gör alla utländska innehavare av massiva mängder kapital (tänk oljeshejker och oljeproducerande stater, tänk kinesiska fabriksägare och internationella investeringsföretag och stater) med sina pengar?

Vilken investeringsmarknad kan vara tillräckligt stor att svälja allt detta kapital?

Det finns inte många, men en av de största är (eller ”har varit”) amerikanska bolån.

Betrakta denna, mycket skrämmande, graf över prisutveckling på bostäder i USA. Som ni ser har bostadspriset exploderat på ett aldrig tidigare skådat sätt.

Förklaringen till denna explosion är följande. De väldigt rika hade väldigt mycket kapital att investera, för att få detta kapital att växa ytterligare. Kapitalet lånades därför till investmentbanker som lånade det till bolåneinstitut som lånade det till bolåntagare, som i gengäld förband sig att betala ränta, pengar som hamnade i fickorna på bolåneinstituten, investmentbankerna och, kanske framförallt, de ursprungliga kapitalägarna – här har vi ett exempel på de ”Capital Earnings” som vi nämnde ovan.

Bolåntagarna kunde övertygas om att ta dessa allt mer vansinnigt stora lån, delvis eftersom när hela bostadsmarknaden blåstes upp (se den skrämmande grafen igen) såg det ut som att den framtida värdestegringen på huset skulle överväga riskerna med det stora lånet. Jämför här ånyo med bostadsmarknaden i, t.ex., Stockholm: en nästan lika skrämmande graf!

På så vis tjänar den ekonomiska eliten på bostadsprisexplosion (d.v.s. låneexplosion / skuldexplosion) eftersom en sådan innebär ränteinkomst-explosion för deras del. Samtidigt förlorar resten av samhället på det hela, eftersom ständigt större andel av inkomster måste gå till att betala ränta till eliten.

Och voilá! Precis som vi föreslog i början på detta inlägg, och i det förra inlägget: den ekonomiska eliten har använt sin priviligierade position till att öka sin rikedom och makt på bekostnad av de mindre priviligierade.

Som Bob Marley uttryckte saken: ”the big fish eat the little fish”.

Det finns dock ett problem med att blåsa upp bubblor – de spricker till slut. När ränteutgifterna överstiger vad låntagarna kan förtjäna genom att arbeta för sitt uppehälle (istället för att, som eliten, investera pengar man redan har och leva på räntan), så kollapsar betalningsförmågan förr eller senare.

Just det var en av huvudpoängerna i mitt förra inlägg: värdorganismen kollapsar till slut.

Alltså gäller det att flytta sina pengar bort ur marknaden innan den imploderar. Det kommer stå klart inom de närmsta månaderna vilka som lyckats bäst med detta, även om man redan nu kan notera att finansminister Henry Paulsons alma mater, Goldman Sachs, av någon underlig slump (?) är en av de aktörer som klarat detta bäst hittills (av de fem ursprungliga stora investmentbankerna på Wall Street återstår nu bara två. Det finns mycket mer att säga om detta, som i, t.ex., denna länk).

För oss övriga har den nya Depressionen dock troligen bara börjat. För en ytterligare skrämmande graf, se denna jämförelse av aktiekurser förra gången jämfört med idag.