Guldsmeden står alltså där med sin nya sedel (se förra inlägget). Han måste inte ge den som kvitto till någon depositör av guld, eftersom någon sådan depositör inte existerar. Smeden kunde alltså själv promenera ner till marknaden och byta sin sedel mot produkter – d.v.s., mot värde. Vår gode smed har alltså upptäckt ”senioraget” - alltså vinsten av makten att trycka sedlar som godtas som allmänt betalningsmedel.

Men, undrar ni kanske, denna ökning av sedelmängd, denna inflation, fick den inga effekter i samhället?

Å ena sidan innebär dessa nya sedlar att kvoten

ökar, vilket vi kan kalla vårt centralsymtom på inflation. Detta innebär i sin tur att priserna stiger – fler sedlar är ju nu tillgängliga för varje vara. Värdet av varorna är dock oförändrat (och skall aldrig blandas samman med priset). Detta innebär i sin tur att de ursprungliga depositörerna av guld får se sina sedlar urholkas i värde: de kan nu inte längre köpa samma mängd varor för dem. Faktum är, att storleken på denna värdeminskning motsvaras av mängden nytryckta sedlar (under förutsättning att alla dessa nytryckta sedlar kommer ut i cirkulation). Om smederna tryckte 50% extra sedlar, kommer priserna att stiga med 50%. Smedernas pengatryckande innebär alltså att de bestjäl sina depositörer på 50% av deras deponerade värde. Eller?

Inte nödväntigtvis. Den ökade sedelmängden tillåter fler transaktioner, vilket i sin tur tillåter en reellt tillväxande ekonomi, vilket i sin tur gör att fler varor (d.v.s mer värde) blir tillgängliga. Detta innebär att kvoten

minskar. Faktum är, att om mängden varor (värde) ökar med 50% så har den ursprungliga expansionen av sedelmängden balanserats, och ”värdet” av sedlarna blir oförändrat.

Det är alltså inte en självklarhet att samhället gör uppror mot de pengatryckande smederna. Under förutsättning att kvoten

hålls balanserad, kommer samhället i stort istället tacka smederna för den expanderande ekonomin – i alla fall så länge som ekonomin faktiskt reellt expanderar.

Dock finns en annan kvot vi måste nämna, nämligen:

Denna kvot har ökat med 50%, och vi har alltså inte längre en total guldmyntfot, utan istället en partiell guldmyntfot. Emellertid gör detta ingen större skillnad; arbetsvärdet i guld är oförändrat, och går som tidigare att byte mot en given arbetsmängd i varor. Eftersom vi ännu inte lämnat guldmyntfoten kan man byta in en sedel och få tillbaka guld. Under förutsättning att inte mer än 50% av utestående sedlar löses in samtidigt, så rullar systemet på.

Dock, som man kanske kunnat ana, så misslyckas våra smeder gång efter annan att upprätthålla den delikata balansen mellan

Vilket kan få en av två konsekvenser. Antingen blir mängden sedlar för liten, (vilket kallas deflation) vilket sänker priser, och drabbar alla spekulanter i ekonomin – alltså alla de som lånat sedlar för att investera i varor, men som nu får se sina investeringar minska i pris, och alltså riskerar att få så stora skulder i förhållande till sina tillgångar att de går i konkurs. Eftersom detta generellt drabbar de ekonomiskt starkaste i ekonomin, har mäktiga intressen in ofta lyckats få igång ”sedelpressarna” för att undvika sådana prisnedgångar.

Eller också blir mängden sedlar för stor, vilket höjer priser, och drabbar alla sparare i ekonomin, och alla som får ”lön” i form av sedlar. Observera att detta inte direkt drabbar dem som har sina sedlar (inklusiva lånade sedlar) investerade i värdeproducerande enheter (t.ex. slavar, fabriker, bostäder, och så vidare; ”värdeproducerande enheter” är alltså ”kapital” ), och får sin ”lön” i form av värde (även kända som ”kapitalister”).

Åter till våra sparare och löntagare. Dessa har nu inte längre tillräckligt med pengar för att försörja sig, eftersom alla priser skjutit i höjden. Eftersom detta generellt drabbar de ekonomiskt svagare (och flertaligaste) i en ekonomi, har uppror hotat i sådana situationer. Detta har fler än en gång lett till att man ökat mängden sedlar ytterligare, för att öka mängden sedlar tillgängliga för de som är på gränsen till existensminimum... vilket, många gånger, lett till en okontrollerat snabb ökning av sedelmängden, en s.k ”hyperinflation”, med extremt hastigt ökande priser som följd.

Sådana situationer har lett till att sedlarna till slut betraktas som närmas värdelösa, och framförallt omöjliga att spara i, vilket lett till så kallade bank runs när innehavare av sedlar stormat bankerna (i vårt exempel alltså guldsmederna) och hämtat ut sitt guld. Detta har ju som sagt behållt sitt värde (dock har ju priset på guld, i alla fall på den svarta marknaden, då skenat iväg, men pris och värde skall som sagt aldrig, aldrig blandas samman).

Men det går bara så länge som det finns något kvar av det deponerade guldet. Därefter kollapsar valutan, och därmed ekonomin, och därmed, i förekommande fall, hela civilisationer.

Som ni kanske kan tänka er, var vinsten från senioraget så pass ofantlig, att staterna till slut tog över pengatryckandet. De axlade därmed också ansvaret för balansen mellan sedlar och varor, vilket gjorde att penningpolitik blev en statsangelägenhet med makt att avgöra ödet för hela civilisationer.

Det hela blir, som ni märker, intressantare och intressantare. Vi fortsätter i kommande inlägg.