Den 9 november 1989 föll Berlinmuren i ett underbart kaotiskt och icke-linjärt fasskifte i samhället i DDR, betingat av massrörelser långt bortom polisstatens förmåga att kontrollera. Som vi vet spred sig detta fasskifte snabbt genom hela östblocket, och totalitära regimer föll på löpande band.

De av oss som minns denna tid, minns mest av allt den fantastiska känslan av hopp som detta födde. Hela mänskligheten hade, sedan mer än en generation tillbaka, levt i den gastkramande skuggan av planetär förintelse i termonukleärt krig – ett krig som aldrig var mer än ett litet antal missförstånd eller felslut avlägset.

Nu plötsligt lossade denna fruktansvärda tyngd från mänsklighetens skuldror. Vi rätade på oss. Den mentala istid som Ebba Grön beskrev så träffande ersattes av en andlig islossning: en vår efter den långa, iskalla vintern av terrorbalans.

Jag minns mycket tydligt känslan att vi nu, äntligen, kunde fokusera på det som så uppenbart var de viktiga frågorna: att avskaffa de återstående totalitära regimerna. Att lösa problemen i mellanöstern. Att få slut på miljöförstöringen och bygga ett hållbart samhälle. Och att därefter börja bygga på The Starship Enterprise och börja ett nytt kapitel av hopp, fred och frihet i mänsklig historia.

Jorden runt rätade mänskligheten på sig, och 90-talet präglades av uppvaknande och ifrågasättande.

Klimatmötet i Rio 1992 resulterade i en världomspännande plan för att åstadkomma detta: Agenda 21. Jag minns hur handlingsprogrammet skickades ut i broschyr till alla svenska hushåll. Jag minns hur vi, med glädje, läste igenom detta program, hur hoppet tog fastare tag om oss.

Jag minns även hur George H.W Bush, på samma möte i Rio de Janeiro deklarerade att ”The american way of life is not negotiable”. Men vid den tidpunkten tog jag inte det på allvar. Jag tänkte, att t.o.m Bush måste inse att planeten måste leva – t.o.m Bush måste komma till slutsatsen, att utan biosfär kan inte någon ”way of life” finnas överhuvudtaget – det är ju en uppenbar slutsats. Så jag, och många andra, fäste inget större avseende vid denna kommentar.

Jag minns hur de fruktansvärda orättvisorna som stadfästes i Bretton Woods till slut började ifrågasättas på allvar. Protesterna mot den utsugande ”globaliseringen” spred sig och växte till massrörelser, vilka kulminerade i den mäktiga uppvisningen i folklig protest vid WTO-mötet i Seattle 1999.

Friheten och avståndstagandet från konventioner spred sig även i min omedelbara omgivning. Straight Edge-rörelsen var, för mig, det mest fascinerande exemplet på detta. Ungdomar som frivilligt lät bli alkohol, tobak, osv, med motiveringen att de värdesatte sina kroppar och sina sinnen för högt för att frivilligt gå i slaveri under beroenden... och dessa ungdomar, med dessa ställningstaganden, blev de mest beundrade av av alla i sina umgängeskretsar.

Punken återföddes. Rocken återföddes också, i form av Grunge, med upproret och ifrågasättandet av mode, av konsumerism, av ”globalisering”, och av förtryck i sin kärna.

Fantastiska filmer om uppvaknande och ifrågasättande skapades. Främst av alla är Truman Show; som handlar om en man som lever i en skapad värld – alla andra människor är produktplacerande skådespelare. Endast han själv är omedveten om bedrägeriet... ända tills han vaknar. Den här scenen är filmhistoria av högsta klass: när Truman seglar iväg och mycket bokstavligt stöter i gränsen mellan den skapade världen och den verkliga. Har du inte sett Truman Show, skaffa den och se den.

Minst lika fantastisk är The Matrix. Även denna film handlar om uppvaknandet ur en skapad, förljugen värld, ut i den verkliga världen. Denna scen är helt analoga med Trumans uppvaknande: huvudpersonen Neo väljer mellan det blå och det röda pillret. Därefter vaknar han upp, till den verkliga världen, och ser tydligt hur en väv av lögner har hållit honom på plats, hela hans liv. Tyvärr har jag inte hittat något klipp på just uppvaknandet, men, desto större skäl för dig att skaffa och se även The Matrix.

Parallellt med allt detta läste jag i Newsweek och Time långa diskussioner om hur USA skulle definiera sin roll i denna nya värld. Närmare bestämt var ”problemet” att USAs ofantliga militärmakt nu saknade fiende, och därmed saknade existensberättigande. Wolfowitzdoktrinen föreslog en lösning på detta, att USA skulle ägna sig åt ”förebyggande” krig (för att hålla militären sysselsatt och motivera dess existens), men jag kunde inte riktigt fatta att krigshetsarna i USA faktiskt var dödligt allvarliga. Jag trodde att dinosaurien som var USAs massiva krigsmaskin helt enkelt skulle gå under i denna nya, fredliga värld, och de krigshetsande demagogerna försvinna i detta paradigmskifte.

För mig uttrycktes mycket av essensen i 90-talet – min generations -68 – i musiken, närmare bestämt i grungen. Som t.e.x det uppvaknande, avståndstagande, och hopp som utgör kärnan i låtar som Hunger Strike.

Fundera nu på detta: Vilken slags katastrof behövdes för att få stopp på all denna tilltagande demokratiska kraft, över hela jorden? Vilken slags katastrof krävdes för att återupprätta militärstatens legitimitet? Vilken katastrof krävdes för att börja applicera Wolfowitzdoktrinen?

Uttryckt på ett annat sätt: Hur kunde 90-talet fås att dö? Vem hade makten att döda 90-talet? Och vem tjänade på detta mord?

Under tiden: Temple of the Dog. Hunger Strike.