Vi kommer nu (har du inte läst del 1 ännu så finns den delen här) till symtomen. Två huvudsymtom finns:

1. Pengar ”blir värda” mindre, d.v.s en given mängd sedlar går över tid att byta mot allt mindre värde.

2. Saker ”blir dyrare”, d.v.s en given sak kommer över tid kosta allt fler sedlar att införskaffa.

Vad som sker är alltså att vår gamla bekanta, kvoten

ökar, vilket som sagt är det centrala symtomet på inflation.

Det finns en konstruktion kallad KPI som påstås mäta denna kvot genom att definiera en ”korg” av varor och indexera hur mycket pengar som krävs för att inhandla denna korg. KPI är alltså inte inflation, utan ett konstruerat mått på symtomen av inflationen. Det finns emellertid flera skäl till att KPI misslyckas totalt att mäta dessa symtom (för att inte tala om att mäta själva den underliggande monetära inflationen), bl.a.:

1. Faktiska priser för hus och lägenheter ingår inte, endast ”månadskostnad”, d.v.s en stigande ränta, som dämpar priserna och alltså leder till minskning av vårt centrala inflationssymtom, pengar/varor, kommer att höja KPI p.g.a stigande månadsvis räntekostnad. Omvänt kommer en sjunkande ränta, som höjer vårt centralsymtom, att sänka KPI.

2. ”Korgen” viktas enligt vad som kallas ”hedonism”, vilket innebär att vissa kapitalvaror, t.ex bilar, antas öka sitt värde mer än de ökar sitt pris. Alltså, en ny bil är dubbelt så dyr som en gammal. Kommer det att höja KPI? Nej, för denna nya bil antas vara > 2 ggr så bra som den gamla, dvs ha ett värde som är > 2 ggr så högt som den gamla, och KPI kommer då att sjunka tack vare ”hedonistisk viktning”.

3. I korgen viktas sällanvaror som bilar och hemelektronik in på ett liknande sätt som dagligvaror som energi, mat. Det betyder att de senaste årens priskrig på hemelektronikmarknaden (vilket slagit ut minst en stor återförsäljare) har vägt upp det hastigt stigande energi- och matpriserna. Men i verkligheten köper en människa mat och energi långt före hon köper en ny TV eller en ny bil.

4. KPI innehåller inte någon uppskattning av kvaliteten hos förbrukningsartiklar. Betrakta ett par skor som på 70-talet kostade 200 kr och fortfarande idag, efter ett par omsulningar och regelbunden smörjning med läderfett, är fullt funktinabla. Jämför dessa med ett par plastskor för 200 kr köpta idag och med en maximal livslängd om två-tre månader. Prisstegringen på läderskorna (kanske går att få tg i motsvarande för 2000 kr idag) med hög kvalitet leder inte till någon stegring i KPI, eftersom KPI utgår ifrån att konsumenterna byter till billigare alternativ (= sämre kvalitet) när priserna går upp.

5. Osv, se andra texter angående felaktigheterna i KPI.

Trots dessa absurda felaktigheter används KPI dagligen, och man påstår att ”inflation”, i verkligheten avses då alltså endast ”KPI-inflation”, är kanske 3,3 %. Detta ställs i relation till Riksbankens ”inflationsmål”, dvs ”mål” för KPI-inflationen, på (för närvarande) 2 +/-1 %.

Man vill mörka inflationen (se nedan), därför är KPI-måttet grovt förfuskat enligt ovan. Trots detta är KPI de senaste året > 3%, framförallt pga stigande energikostnader (Peak Oil). Men KPI ligger ändå långt långt under den faktiska ökningen av Mx. Hur kan det vara så? Hur förfuskat KPI än är måste det ju mäta någonting?

Svaret är, att den ökande pengamängden inte gått till människor (alltså, inte gått till löneökningar, som ökar den nominella köpkraften, och höjer priserna, och ökar centralsymtomet ovan) utan till banker, närmare bestämt, pengaökningen har gått till att blåsa upp vår gigantiska bostadsbubbla. Och KPI-måttet har alltså (bland annat) den finessen att just ökning av priset på bostäder inte ingår; vi har alltså kunnat blåsa upp bostadsbubblan (ett symtom på inflation) utan att det märks i det enda officiellt sanktionerade inflationsmåttet.

Varför har pengarna inte gått till löneökningar? På grund av NAIRU. NAIRU (non-accelereating inflation rate of unemployment, även här krävs alltså att vi tillfälligt accepterar att säga ”inflation” istället för ”centralsymtomet på inflation”). NAIRU kallas på svenska jämviktsarbetslöshet. Det är den mängden arbetslöshet som leder till att löneökningar på arbetsmarknaden inte sticker iväg uppåt, vilket som sagt skulle leda en löne-prisspiral, vilket skulle öka centralsymtomet på inflation.

Vi har i Sverige använt flera tekniker för att upprätthålla NAIRU, t.ex invandring (vilken naturligtvis kan försvaras av t.ex humanitära skäl – men det är inte det som avses här, utan endast invandringens effekt på NAIRU). En annan teknik har varit att avskaffa värnplikten, vilket satt 40 000 personer / år på arbetsmarknaden istället för i gröntjänst i skogen.

”Inflation” i och för sig äter inte upp några lån. Det som gör att en lånebörda kan minska är att kvoten disponibel inkomst/lånebelopp ökar. Under 70-talet förelåg en mycket uttalad KPI-inflation, som var en yttring av den uppåtstigande löne-prisspiral som då förelåg, vilket var en av orsakerna till att statsmakterna genomdrev den arbetskraftsinvandring som Sverige då hade (och alltså, fortfarande har). Löneökningar på upp till 10% per år var det som åt upp 40-talisternas lånebörda, inte ökningen av pengamängden (inflationen) per se.

Kan dagens skuldsatta förvänta sig en liknande utveckling?

Tyvärr inte.

Förutsättningarna för en ny sådan löne-prisspiral är i dagsläget nämligen i princip obefintliga, av bl.a följande skäl:

a) KPI-måttet är korrumperat just för att underskatta prisökningar, eftersom man på så sätt kan hålla nere löneökningar.

b) NAIRU-dynamiken bidrar till att undertrycka en löne-prisspiral.

c) ”Globaliseringen” utsätter svensk arbetskraft för tilltagande priskonkurrens från andra delar av världen med lägre löner.

d) När den svenska skuldbubblan spricker, och det blir Sveriges tur att svälja IMFs beska ”frihandels”-medicin som villkor för ”hjälp”, då blir vi tvungna att avskaffa våra sista skyddstullar, vilket slutligen kommer avskriva möjligheten till ökande reallöner.

Alltså. Genom NAIRU hålls löneökningar låga,, vilket tillsammans med låga räntor håller KPI-”inflationen” låg. Denna låga KPI-ökning gör också att den sanna monetära inflationen kan fortgå obehindrat, vilket, eftersom det är de privata bankerna som står för 92% av vårt valutaskapande (med en kapitaltäckningsgrad på 8%), gör att de privata bankernas oerhörda inkomster av ränta och utmätning baserat på sitt skuldvalutaskapande kan fortsätta öka.

Vilket alltså är syftet med både NAIRU och det vilseledande KPI-måttet.

Vi fördjupar oss i konsekvenserna av allt detta i nästa inlägg.

Jag förutser som sagt en hyperinflationär kollaps av skuldvalutorna (d.v.s. världens samtliga valutor, nu efter förstörandet av Libyen som hade världens sista skuldfria valuta) p.g.a paradigmskiftet till negativ reell tillväxt i spåren av Peak Oil.

För att förklara bakgrunden till denna prognos, måste vi först och främst diskutera vad ”inflation” egentligen är. Låt oss då minnas ett citat av ekonomen Milton Friedman:

”Inflation is always and everywhere a monetary phenomenon.”

Detta citat illustrerar den djupa insikten att inflation är ett monetärt fenomen: det handlar om volymen valuta i samhället; närmare bestämt: ”inflation” betyder ökning av valutamängd. Omvänt betyder ”deflation” minskning av valutamängd. Låt oss fördjupa oss i detta en smula.

När man talar om ”valuta” brukar man specificera uttalandet som rörande, t.ex M0, allmänhetens innehav av sedlar och mynt, eller M3, den totala mängden likvida tillgångar i en ekonomi. Enligt definitionen ovan är en ökning av Mx liktydigt alltså med inflation (I), således

Där alltså

Vilket som sagt ger en ”inflation” så länge I är positiv och en ”deflation” när den är negativ.

En sådan ökning av Mx kan emellertid ske utan att vi ser några av inflationens symtom, som t.ex prisökning. Detta kan t.ex hända om pengamängden på ett bankkonto, genom en vilt pengatryckande centralbanks försorg, ökas plötsligt och våldsamt, och kanske dubblar Mx, men pengarna tas aldrig ut och används aldrig. Detta skulle leda till att storleken av Mx endast har betydelse för prisökningar om mängden sedlar Mx kopplas till hur snabbt sedlarna rör sig genom ekonomin. Man kan då föreslå denna ekvation:

(b) I = Mx * v

Denna definition är emellertid inte särskilt bra, eftersom v är dåligt definierat. Om vi föreslår att

v = ägarbyten/dag, får vi att om pengamängden Mx byter ägare 2 ggr/dag i fall (1) och 4 ggr/dag i fall (2), så leder formeln (b) ovan till dubbelt så hög inflation i fall (2). Men ponera att Mx bara flyttas mellan två bankkonton; inte heller nu kommer vi registrera några symtom på inflation, som t.ex prisökningar. Möjligen behövs en ytterligare term, n, som avser antalet olika innehavare av pengarna/dag. Vi får då

(c ) I = Mx * v * n

Inte heller nu äger formeln någon stringens; man kan tänka sig en illasinnad entitet som sätter upp x antal bulvankonton att flytta pengar mellan, endast för att öka ”inflationen” genom att öka n.

Men å andra sidan - detta är ju ekonomi, dvs beskrivande antropologi, och stringens är sannerligen inte ett krav för att få exempelvis ett ”nobel”-pris för tankearbetet.

Hursomhelst. Förvirringen ovan beror på ett enkelt missförstånd, nämligen att man blandar ihop symtomen på inflation med grundfenomenet inflation. Detta grundfenomen är, helt enkelt, ökning av sedelmängd. För att tydliggöra detta kan denna äkta inflation kallas ”monetär inflation”, men för de av oss som läst ovanstående är sådana kvalifikationer onödiga och vi nöjer oss med att konstatera att inflationen I ges av

Som sagt: Inflation så länge I är > 0. Blir I < 0 talar vi om deflation.

Vi fördjupar oss i detta i nästa inlägg.