IEA släppte sin World Energy Outlook i onsdags. Ett textstycke så fullt av motsägelser och tankefel har sällan setts… man blir gråtfärdig.

 

1) Den första rekommendationen i detta stycke text är att de oljesubventioner (totalt 310 miljarder dollar) som gör olja och bensin tillräckligt billiga för medborgarna i de oljeproducerande länderna ska tas bort. Detta ska leda till minskande efterfrågan och utsläpp. I nästa mening anges att stigande internationella oljepriser leder till samma resultat, men då på bekostnad av ekonomisk tillväxt i oljekonsumerande länder, rika såväl som fattiga.

 

Alltså. Invånarna i oljeproducerande länder ska få dyrare olja eftersom annars får den rika världen dyrare olja och det kan minska vår ekonomiska tillväxt. En rent äcklig, och klassiskt västerländsk, arrogans!

2) Man anger följande: oljeproduktionen i världen kommer stiga från 84 mb/d 2007 till 106 mb/d 2030. Saudiarabiens produktion kommer stiga från 10,2 mb/d till 15,6 mb/d under samma tidsperiod. Detta skall åstadkommas genom att investera i oljeproduktion i existerande fält.  

Alltså. De fält som redan nu producerar sitt absoluta maximum skall magiskt öka sin produktion – med upp till 50%! Självfallet en totalt befängd idé.

  

3) Därefter anges att världens bevisade oljereserver nästan dubblerats sedan 1980.

 

Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. När ett fält upptäckts kallas det ”troliga” reserver. När dessa börjar utvinnas blir de ”bevisade”. Detta innebär ingen ökad mängd faktisk olja – det innebär endast att man flyttar siffror mellan kolumner i sin bokföring. Så här ser fynden av olja ut – ser du någon ”fördubbling” sedan 1980? Nej, precis. Det är en bokföringsmässig lögn.

 

4) Därefter anges att en tredjedel av den totala mängd olja som återstår att pumpas upp ännu ej blivit upptäckt.

 

Här hänger sig IEA helt enkelt åt önsketänkande. De senaste 100 åren, och otaliga miljarder dollar, har ägnats åt att prospektera efter olja. Fynden har drastiskt minskat, varför man även minskat prospekteringen drastiskt. Och ändå hävdar IEA – helt grundlöst - att  flera stycken nya Saudiarabien återstår att finna!

 

5) Man anger att ökad energieffektivitet minskar fossilbränsleanvändning med 22 miljarder ton oljeekvivalenter mellan 2010 och 2030.

 

Även detta är tankeverksamhet på en tolvårings nivå. Betänk följande: du byter dina lampor till lågenergilampor och sparar energi, och därmed sparar du 10 000 kr per år. Dessa pengar kan du köpa prylar för – och då förbrukas samma energi du just sparade, fast i en fabrik istället för hemma hos dig. Du kan även sätta in pengarna på banken – som då använder dem till utlåning som, ånyo, leder till konsumtion av varor, dvs, av energin du just sparade.

 

Fenomenet är välkänt, och går under namnet Jevons Paradox. Alltså – energieffektivisering kan inte leda till totalt sett minskad energiförbrukning i ett kapitalistiskt system. Den insparade energin går istället per automatik till – du gissade det – tillväxt!

 

6) IEA hävdar att världens oljeproduktion nu minskar med 6,7% per år (en nedåtrevidering från de 9,1% som angavs i den tidigare versionen av rapporten som jag hänvisade till i ett tidigare inlägg). Man anger vidare att total minskning av produktion kan motverkas genom att investera i befintliga fält.

 

Hoppsan. I början av rapporten sa man att investering i befintliga fält skulle drastiskt öka total produktion. På slutet kommer nu en helt annan, mycket moderatare, uppgift!

 

7) I stort säger sig rapporten vilja två saker. Dels, minska växthusgaser. Dels, öka oljeproduktion.

 

Ja… att dessa två saker inte går ihop är väl ganska uppenbart.

 

8) Hela rapporten vilar på den kapitalistiskt födda idén att olja produceras. Detta leder till idén att produktionen följer marknadslagar och därför kan ökas i korrelation med efterfrågan.

 

Detta är ett feltänk. En ideologisk dogm som, när den möter verkligheten, bryter samman. Olja produceras inte av människor, den utvinns. Och när den är slut så är den slut. Finito.

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är förbluffad och perplex efter läsningen av denna rapport. Jag har aldrig sett något liknande. Självmotsägelser, lögner, logiska kullerbyttor... Om våra beslutsfattare tänker basera sina beslut på en bokstav av vad som står i denna rapport så är det, som man säger i Örebro, så jävla kört.

Det grundläggande problemet med ”Peak Oil” är, tror jag, följande: Peak Oil ifrågasätter den världsåskådning (Weltanschauung) som för tillfället dominerar här i västvärlden. En världsåskådning som handlar om framsteg, om demokrati, om rymdresor och om upplysning. En världsåskådning vars grundläggande premiss kan formuleras sålunda: allt blir, sakta men säkert,  bättre!

 

Man kan spåra denna världsåskådning till upplysningstiden, när vetenskapen kröntes till saliggörande och allsmäktig Gud. Därmed gjordes mänskligheten för första gången till sanna herrar över sin framtid: med vetenskapens hjälp skulle en ständigt ljusare framtid skapas. Ett exempel på denna världsbild är kulturfenomenet Star Trek, som i sig rymmer ett underbart destillat av denna fantastiska tro på framtiden, och på vetenskapen, och på mänskligheten.

 

Nå. Över nu till individen, och vägran att acceptera Peak Oil.

 

Individens identitet och jag-upplevelse utgörs av följande obligata teoribildningar: en ”theory of self” en ”theory of others”, och en "theory of the world”, d.v.s en "världsåskådning”. Mycket av dessa grundläggande ståndpunkter är även kända under namnet ”värderingar”.

 

En individ kommer försvara dessa identitetsdefinierande teorier / värderingar så långt det någonsin är möjligt, bl.a eftersom inget byte till en alternativ uppsättning kan ske utan en kaotisk och skrämmande övergångsperiod under vilken man står utan fungerande ideologiskt-psykologiskt ramverk: jämför den ohyggliga ångest som är kopplad till upplösandet av självet (och därmed teorin om självet) i samband med debuten av psykossjukdomen.

 

Alltså. Majoriteten kan inte acceptera Peak Oil helt enkelt eftersom man inte vill acceptera Peak Oil.

 

Vill du acceptera idén att dina barn aldrig kommer flyga? Vill du acceptera tanken att bilismen kommer försvinna och 90% av landets och stadens alla asfaltsvägar (japp, inklusive Norra Länken) blir ett sorgligt monument över mänsklig idioti? Vill du acceptera idén att nödvändiga råvaror – inklusive mat - kommer att behöva ransoneras i Sverige? Eller att du, och alla vi andra, faktiskt kommer bli fattigare för varje år i framtiden?

 

Just precis – ingen vill acceptera dessa idéer, och därför kan ingen acceptera dem. Vi söker i desperation efter utvägar och hittar vår västerländska, sekulariserade världs största Gudom: Vetenskapen. Vetenskapen kommer att dela röda havet så att vi kan gå torrskodda över. Vetenskapen kommer att bryta brödet och fisken så det räcker till alla.

 

Därmed har vi utfört en urgammal, och rörande mänsklig, ritual: vi har bett en bön, och nu hoppas vi på ett mirakel. Eller uttryckt med en annan terminologi: vi har förnekat problemet.

 

Detta resonemang låter sig utan problem föras upp på samhällsnivå: hela vårt samhälle håller på att rusa ut i avgrunden, dels av sin egen levande kraft, men framförallt på grund av en institutionaliserad vägran att se sanningen i vitögat – att byta Weltanschauung. Media, politiker, näringsliv, alla samhällets delar håller krampaktigt fast vid den gamla världsåskådningen, vid det gamla paradigmet.

 

Post Scriptum. 

Jag kommer troligen återkomma till ämnet Peak Oil inom kort. Under tiden vill jag först och främst ånyo påminna om att oljebrist nyligen drivit ”Världens äldsta demokrati” ut i ett blodigt och orättfärdigt krig. Olja är alltså så viktigt att ingenting fick stå i vägen för dess erövrande.

 

Jag vill också hänvisa till denna studie som redogör för hur stigande bensinpriser utlöste kollaps på bostadspriser i de gigantiska amerikanska förorterna. Dessa kollapsande bostadspriser ledde i sin tur direkt till den nu aktuella finanskrisen – se inläggen Kreditkrasch 1-3 ovan.

 

Alltså: Världsekonomin har gått på sitt isberg, och det hette Peak Oil. Vi håller nu på att sjunka med stäven (finansmarknaden) först. Den återhämtning av ekonomin som de flesta väntar sig förr eller senare, kommer att utebli i samma utsträckning som återkomst av billig olja kommer att utebli.

 

Vidare. Denna studie är baserad på produktionsdata (en bottom-up analys av empiriska data) och kommer fram till att Peak Oil inträffade 2006.

 

Denna, något äldre, studie av Fredrik Robelius är baserad på beräkningar av reserver och därefter matematiskt uppställda Hubbertkurvor (alltså mer en top-down analys), beräknar sig fram till peak oil mellan 2008 och 2018. Men facit i hand visar det sig alltså tyvärr att Robelius var något för optimistisk.

 

Avslutningsvis. Minns ni Blur-skivan Modern Life is Rubbish? Nej, det gör inte jag heller. Men titeln och omslaget har etsat sig fast – vi måste komma ihåg att det finns gott om aspekter av dagens samhälle som vi inte kommer sakna.

 

Övergödningen (d.v.s. utsipprandet av en massa fossilt energi i form av konstgödsel) och den därav följande bottendöden i Östersjön är ett litet exempel. Men framförallt kommer en fundamental omställning á la Peak Oil vara det minsta som krävs för att våra barn ska ha minsta hopp om att få kasta snöboll, bygga snöborgar, eller åka pulka…

  

De senaste 150 åren har varit präglade av stadigt växande ekonomi, livnärt av stadigt växande energiförbrukning. Vi har skapat ett postindustriellt samhälle av utspridda tillverkningsnoder sammanknutna av fossilt bränsle (s.k. ”Globalisering”). Vissa noder har uppnått en extrem grad av specialisering, vilket har möjliggjort ständigt nya teknologiska framsteg för mänskligheten, som t.ex… som t.ex Apples iPhone, Samsungs iPhone-kopia, jättesnabba bilar, jättesnabba laptops, och annat som kunnat ge vinster åt de som investerat i tillverkningen.

 

Detta var den gamla världen. Vi står nu inför ett paradigmskifte: den gamla världen lämnar oss. Detta är ofrånkomligt: vi kan inte längre knyta ihop tillverkningsnoderna med fossil energi. Vi kan inte längre skaffa fram råvaror i ständigt ökande mängd.

 

Den nya världen kommer alltså att präglas av negativ tillväxt: när konjunkturen försöker vända uppåt, kommer omedelbart oljepriset (och matpriset, och stålpriset, och aluminiumpriset…) att rusa iväg, vilket kommer att tvinga ned konjunkturen igen, vilket kommer att sänka oljepriset och därmed slå ut försöken att i stor skala ställa om till alternativ energi. Således är vi låsta i en dödsspiral av nedåtsvängande konjunkturkurvor och uppåtsträvande energipris.

 

***

 

Den gamla världen av ökande tillväxt var en förutsättning för den ekonomiska organisation som kallas ”kapitalism”. Kapitalism går som bekant ut på att en kapitalägare investerar sitt kapital så att det kan tillväxa och ge kapitalägaren vinst. Detta är incitamentet för investeringen.

 

Men när tillväxten blir negativ försvinner också incitamentet för investering, varför denna avstannar och systemet kollapsar. Detta håller, som bekant, redan på att utspela sig (se t.ex inläggen ”Trickle Down” eller ”Kreditkrasch 1-3” ovan, alternativt valfri dagstidnings ekonomibilaga).

 

Vi kommer alltså att lämna det kapitalistiska paradigmet – denna process har redan börjat. Ersättningen kan möjligen bli någon form av centraliserad planekonomi med små öar av kapitalism för att hantera investeringar i de få återstående tillväxtsektorerna: decentraliserat jordbruk, decentraliserad hälsovård, decentraliserad energiproduktion, etc.

 

***

 

Nå. Jag nämnde en dödsspiral ovan. Vart leder den? Det finns flera teorier om det.

 

Dels finns vad jag vill kalla ”apokalyptikerna”. De menar, att när insikten om ständigt minskande oljetillgång sprider sig, så kommer det utlösa hamstring, vilket kommer tömma bensin- och diesellager, vilket kommer leda till en abrupt och total samhällelig kollaps när det specialiserade samhällets livsblod, transporterna, bryter samman. Därefter inträder en postapokalyptisk dystopi av svält och epidemier, barbari och blodiga klanstrider om vad som kan räddas ur samhällets rykande ruiner.

 

Dels finns ”gradualisterna”, som menar att vi stegvis kommer att trappa ned vårt oljeberoende genom en stegvis övergång till en blandning av alternativa energikällor, alternativa råvaror och energibesparing.

 

Slutligen finns ”naivisterna”, som mer eller mindre verkar tro att bara vi byter till etanolbilar så löser vi problemet. Denna framtidsvision är så befängd att den är direkt farlig; vi ägnar inte mer tid åt den i detta forum.

 

Personligen upplever jag den apokalyptiska visionen som otrolig, åtmistone här i Sverige. Vi har ett starkt civilsamhälle, rikligt med vattenkraft, och väl utbyggda elektrifierade järnvägar, vilket borgar för att samhällstrukturen kan upprätthållas.

 

I ett land som USA, med ett så ofantligt oljeberoende, en så bristande infrastruktur, och en så välbeväpnad befolkning, är det emellertid en mer öppen fråga.

 

Men sammantaget tror – och hoppas - jag alltså på en gradvis omställning. Självfallet kommer denna att interpunkteras av enstaka resurskrig och utbrott av samhällelig oro, men långsamt kommer skapas ett samhälle långt mindre energiintensivt än det nuvarande. Privatbilismen, liksom massflyget och välfärdssjukdomarna lämnar oss. Värdefulla råvaror som bensin, diesel, aluminium, etc., ransoneras. Den gränslösa kapitalismen liksom globaliseringen blir ett minne blott.

 

Förhoppningsvis kan vi bygga ett nytt samhälle baserat på värderingar om hållbarhet, humanism, miljövänlighet...

 

Avslutningsvis. I det förra inlägget reste jag frågan: ”Är det ingen som gör någonting?”.

 

Jovars.

 

Imperiet startade – sin natur trogen – ett erövringskrig för att säkra sin oljeförsörjning. För att upprätthålla lögnen om ”demokrati” som motivation för det kriget, har ett val hållits och en regering installerats.

 

Denna folkvalda regering har dock visat sig ha mer ryggrad än vad någon i Washington planerat: de har faktiskt nu i dagarna blockerat avtalet om oändlig amerikansk ockupation.

 

I gengäld hotar Imperiet att stänga av alla Iraks samhällsfunktioner. Det omdiskuterade avtalet är dock naturligtvis (för att citera Adolf Hitler) ”bara en papperslapp”, och det kommer inte spela någon roll om det skrivs under eller ej. Imperiet kommer stanna i Irak tills sitt sammanbrott.

 

I Sverige har vi – vår natur trogen – tillsatt en utredning. Kommissionen mot oljeberoende tillsattes år 2005 av Göran Person och lämnade sitt slutbetänkande året därpå. Tråkigt nog har jag hittills inte träffat en enda person – inklusive folk som jobbat på regeringskansliet – som någonsin hört talas om denna utredning. Trots det så skryter turistföreningen med den…

 

Hursomhelst. Paradigmskiftet är i full gång. Vi kommer för varje år vara tvungna att nöja oss med mindre energi än året innan. Världen kommer aldrig mer att bli sig lik.

Det förra inlägget avslutades med frågan hängandes i luften: hur är det egentligen med de där alternativen till oljan?

 

Låt oss först betrakta den här något obehagliga bilden över världens energiförbrukning. 85% av dagens energiförbrukning kommer alltså från de fossila bränslena olja, kol och gas som alla inom kort kommer minska i tillgänglighet.

 

Betrakta nu denna bild över korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och energikonsumtion.

Således har tillväxt och energiförbrukning gått hand i hand – inget att förvånas över, eftersom vår ekonomi går ut på att utföra arbete, d.v.s förbruka energi. 

När det blir uppenbart att oljan och de övriga fossila bränslena börjar minska i tillgänglighet kommer alltså världsekonomin att kontrahera – vi får en negativ tillväxt, en recession. Vidare kommer priset på fossila bränslen snabbt att budas upp när efterfrågan överstiger utbudet, och det är först då som "den fria marknaden" kommer se någon "vinst" i att investera i en ny energistruktur.

Således kan projektet att ersätta 85% av världens energi med ”alternativ” endast sjösättas på allvar under betingelser med negativ tillväxt och hastigt stigande energipris med därav följande exploderande inflation. Inte förr.

 

***

Här kan man reflektera över de marknadsfundamentalister (och på sådana lider vi som bekant ingen brist) som utan hejd fortsatt gapar om hur ”den fria finansmarknaden är historiens mest effektiva verktyg att allokera resurser dit de behövs bäst”, och om hur detta utan tvekan garanterar oss alla den mest ljusa av framtider.

 

Nå, vi har nu framför oss historiens dom över detta oerhörda skitsnack. Betrakta ånyo den skrämmande grafen över boprisexplosionen i USA. Det var bl.a hit pengarna gick – till investeringar i bostadsobligationer. Dessa pengar – flera tusen miljarder dollar – kunde lika gärna ha investerats i framtidens energi, men icke. Våra vänner investmentbankerna ville inte ha det så.

 

Denna vansinniga felallokering av resurser kommer vi, och efterkommande generationer, att djupt få ångra.

***

 

Hursomhelst. Även om vi mot all förmodan lyckades skaka fram pengar, vad skulle vi kunna åstadkomma? Troligen inte så mycket. Betrakta den obehagliga bilden igen. Inte ens en tiodubbling av solceller, eller av vindkraftverk, eller av etanolanvändning, skulle göra någon påtaglig skillnad.

 

Och även om så vore fallet, betänk följande exempel:

  

Exempel 1.

 

Ett modernt elbilbatteri kräver Litium. Litium framställs genom att bryta, krossa, och smälta berg för att sedan elektrolysera den smälta massan – en rent löjligt energikrävande process. Varifrån skall denna energi komma? Minns, att vi måste ersätta hundratals miljoner bilar och lastbilar för att få någon påtaglig effekt. Även om vi fick tag på både Litiummalm (som det redan nu är ont om) och energi för processen, vad händer om vårt litiumsmältverk är utrustat med oljebrännare? Hur stor blir energikostnaden för att byta ut dessa till elbrännare? Och att bygga nya elledningar till vår ”alternativa” energikälla (vilken det nu skulle vara)?

  

Exempel 2.

 

Ett modernt vindkraftverk har ett hölje av plast, smörjs med olja, förs till sin position av lastbilar, byggs av arbetare som äter lunch med konstgödslad mat (se det förra inlägget). Trots en så stor investering av olja (och pengar) kommer vindkraftverket på grund av osäkra vindförhållanden endast helt intermittent kunna producera någon el, vilket är skälet till att man behöver konstant puttrande fossilt drivna backup-generatorer för att jämna ut fluktuationerna.

  

Exempel 3.

 

Eftersom jordens åkermark är begränsad, måste vi välja mellan att producera mat eller etanol. Minns, att prisstegring på spannmål historiskt varit ett av de viktigaste argumenten för att förbjuda hembränning!

 

Situationen är, naturligtvis, densamma än i idag. Etanolproduktion i USA har lett till en explosion av majspriset (se denna graf eller denna rapport), vilket i sin tur ledde till Tortillakravaller i Mexico vilket var en del av bakgrunden till att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown nyligen ville bromsa biobränsleproduktionen.

 

Men det finns större problem med etanol. Det krävs modernt, mycket oljekrävande, jordbruk för att få några vettiga volymer råvara, som t.ex majs. Kvoten mellan energi in (så, gödsla, skörda, etc., se förra inlägget) och energi ut är, med majs som råvara, enligt t.ex denna amerikanska undersökning, så låg som 1,34. Alltså. 10 kalorier in, 13 kalorier ut.

Det finns liknande problem med samtliga ”alternativ” till olja. Grundproblemet kan uttryckas sålunda:

 

All energi på jorden (förutom kärnenergi och geotermisk energi) kommer från solen; solen driver klimatet, och den utgör den energimässiga basen för allt liv. Solenergi är dock mycket utspädd och måste samlas ihop och koncentreras under lång tid för att kunna driva högre organismer än växter.

 

Vi har alltså i de fossila bränslena en ofantlig skatt: årmiljoner av sådan långsamt uppsamlad solenergi, som sedan komprimerats under bergen och sanden under ytterligare årmiljoner, till sin nuvarande extremt energitäta form.

 

Denna skatt håller vi nu på att bränna upp, så fort vi någonsin kan, allt i ”tillväxtens” namn.

 

Det kommer med nödvändighet att dröja årmiljoner innan en liknande skatt av lagrad solenergi kan samlas ihop på nytt. Inga ”alternativ” till fossila bränslen kan undvika detta grundläggande faktum.

 

Reflektera över det nästa gång ni ser en stadsjeep stå och puttra på tomgång i innerstan.

Alltså. Själva basen för den moderna eran – överflöd av billig energi – eroderar å det hastigaste. Vad ska det bli av oss? Finns något hopp? Är det ingen som gör någonting!? 

Låt oss återkomma till det i nästa inlägg! Under tiden – betänk ett otäckt scenario som ”peak oil” kanske kan rädda oss ifrån!

Häromdagen kom Financial Times med årets möjligen absolut viktigaste nyhet: Världens oljeproduktion minskar nu med 9,1 % per år.

 

Nästan omedelbart publicerade IEA på sin hemsida en protest mot denna publicering.

 

Spelar det någon roll om oljeproduktionen minskar?

 

I allra högsta grad – vilket blir uppenbart om man sätter sig in i den s.k Peak Oil-teorin.

 

Peak Oil formulerades första gången 1956 av en geofysiker vid namn Marion King Hubbert, när han (som det skulle visa sig, korrekt) förutspådde att USAs oljeproduktion skulle nå en topp 1970, varefter produktionen skulle minska.

 

Hubbert kom fram till denna slutsats genom att först observera att mängden olja i en oljekälla är ändlig. Härefter noterade Hubbert att varje oljefält har tre faser i sitt produktiva liv: öppningsfasen, då oljekällan har ett positivt tryck, olja sprutar upp genom borrhålen, och fler borrhål ger en snabb ökning av produktionsvolym per tidsenhet.

 

Därefter följer en platåfas där minskande utbyte ur de äldsta borrhålen kompenseras av fler nyöppnade hål.

 

Oljefältets sista fas inträder då ingen mängd nya borrhål kan kompensera det minskande utbytet eftersom den utvinnbara oljan i källan börjar ta slut. Oljefältets produktion minskar.

 

I sin idealiserade, teoretiska form är Hubbertkurvan symmetrisk. Av en uppsjö geologiska, ekonomiska, etc. anledningar är ett givet fälts Hubbertkurva ofta inte precis så här symmetrisk. Om man adderar många oljefält närmar man sig dock den teoretiskt förutsagda kurvan, se här Norges oljeproduktion och det sammanhängade USAs. USAs kurva blir en annan när man adderar Alaskas produktion.

 

Det sista steget i Hubbertteorin är att addera världens samtliga oljefält, varvid Hubbert fick fram denna teoretiska kurva.

 

Toppen på kurvan kallas ”Peak Oil” – det är när världen oljeproduktion ”peakat”. Denna topp kan förskjutas åt höger eller vänster beroende på den totala mängd utvinnbar olja som existerar (se t.ex. här hur nya fynd av olja snabbt minskar), och den kan förskjutas uppåt eller nedåt beroende på hur intensivt denna olja utvinns.

 

Det är dock tveklöst så att Peak Oil kommer förr eller senare. Jämför här världens faktiska oljeproduktion med Hubbertkurvan.

 

Nå, säger vissa, detta spelar ingen roll i praktiken, eftersom vetenskapen kommer hitta ersättningar för oljan.

 

Eller? Låt oss ta en sekund att besinna vilken roll just Olja spelar för vårt samhälle här på planeten.

 

Först och främst är flytande petroleumprodukter - samtliga derivat av olja – den utan jämförelse billigaste, effektivaste och mest användbara energikälla mänskligheten någonsin har känt.

 

Betänk följande: varje dag konsumerar mänskligheten c:a 85 miljoner fat olja, d.v.s 13,5 miljoner ton. Ett enda sådant ton olja innehåller 38 GJ energi – dvs 10,6 MWh, en fantastisk mängd energi som t.ex räcker till att lyfta 2100 st 12-tonsbussar till toppen av Kaknästornet.

 

Uttryckt på ett annat sätt: normal mänsklig maxbelastning på ett arbetsprov brukar anges till 200 W. Energin i ett ton olja motsvarar 2200 dygns 24-timmarsarbete av en sådan maxbelastad människa.

 

Det innebär att vi i Sverige (som förbrukar 41 000 ton olja varje dag) har 91 miljoner sådana maxarbetande ”oljeslavar” till vårt förfogande – 10 stycken per invånare! Det är de som tyst bär oss i bilen och på flygplanet. Det är de som bär fram maten till ICA.

 

I USA (som förbrukar drygt 3 miljoner ton olja per dag) har varje invånare hela 23 st sådana slavar. Dygnet runt, alla dagar, i alla väderlekar. Kanske allra bäst: de har inget behov av kost, logi, eller sjukvård!

 

Priset är dessutom försumbart: med dagens dollarkurs och oljepris (65 dollar/fat; SEK/USD = 7,52) kostar ett ton olja – 2200 dygns heltidsarbete på maxbelastning – 3000 spänn, d.v.s en ”oljeslav” kostar helt överkomliga 1,40 kr per dag.

 

Här kan man besinna, att pyramiden i Khufu i Egypten krävde 30 000 slavars arbete i 23 år. Hur mycket olja motsvarar det?

 

Oljan är dessutom den bästa energibärare mänskligheten någonsin känt. Dess energitäthet – speciellt i raffinerade former som bensin, eller högoktanigt flygbränsle, är nästan utan motstycke. Detta är en av förutsättningarna för flygning.

 

Vidare: oljan är flytande i alla normala temperaturer, vilket gör att den mycket lätt kan utvinnas, transporteras, raffineras, etc. Inga ultratäta - och ultradyra - tankar (som för vätgas) eller komplicerade skyfflingsanordningar (som för kol) behövs.

 

Oljan har värmebeständiga kvaliteter som gör att den med stor marginal är det bästa smörjmedlet som finns, en förutsättning för all maskinteknik. Olja utgör basen för i stort sett all organisk kemi – d.v.s alla plaster, nästan allt gummi, alla kompositmaterial, den absoluta majoriteten av alla läkemedel, lösningsmedel, färgämnen, och en stor del av alla textilier.

 

Olja utgör även basen för den organiska kemi som framställer bekämpningsmedel. Dessa, tillsammans med den oljeberoende traktorn och den oljeberoende konstbevattningsanläggningen, samt det av olja och naturgas (som även den peakar inom kort) framställda konstgödslet, har möjliggort den s.k ”Gröna Revolutionen”, såväl som allt modernt jordbruk.

 

Så. Vi vattnar med olja, gödslar med olja, bekämpar ogräs med olja, skördar med olja, transporterar maten med olja på bildäck gjorda av olja som rullar på vägar byggda av olja (asfalt). Maten förpackas i olja och tas till ett köpcentrum för att bäras ut i en påse av olja till en bil som drivs av olja hem till plastbordet av olja där den konsumeras.

 

När man besinnar oljans alla fantastiska egenskaper – egenskaper som de facto möjliggjort den moderna eran – måsta man ibland nypa sig i armen för att komma ihåg att denna ofantliga rikedom, omöjlig att föreställa sig för alla våra förfäder, helt enkelt bara behöver pumpas upp ur marken. Gratis. Vilka ”alternativ” till oljan kan jämföras med detta?

Låt oss återkomma i ämnet inom kort. Tills dess, se dig omkring. Fundera över: vilka saker omkring dig är inte beroende av olja för sin tillblivelse eller transport till dig?

 

Den gigantiska deflationsspiralen vi nu befinner oss i har utan tvekan många orsaker, och många är skyldiga för uppblåsandet av bubblan som nu spricker.

 

Vissa pekar fingret på låntagarna som tog stora bolån för att köpa hus de inte hade råd med. Man beskyller dessa personer, trots att de fullt möjligt helt saknade alternativ (jämför bristen på hyresrätter i, t.ex., Stockholm och det därav följande imperativa bostadsrättsköpet).

 

Jag hävdar, som ni förstår, att skulden ligger annorstädes. Jag vill ställa frågan: vem tjänade på affären?

 

Jag föreslog i det förra inlägget, att en ekonomisk elit inom ett ekonomiskt system kommer att ägna sina resurser åt att förstora dessa resurser. Med ett fint ord kallas det att ”investera”.

Enligt högerideologi kommer detta, att de rika blir rikare, leda till att denna rikedom på något sätt sipprar ned till mindre rika grupper, så att även de i sin tur kan få det bättre ställt. Denna process kallas i samtida amerikansk politisk diskurs för trickle down.

Enligt vänsterideologi, å andra sidan, kommer rikedomen stanna hos de rika.

 

Låt oss nu ta ett exempel från verkligheten för att ställa dessa två ideologier mot varandra. Vi reser till USA efter att GWB kom till makten. En tidig åtgärd av den nya administrationen var att radikalt sänka en uppsättning skatter på ett sådant sätt att de rikaste fick störst skattesänkning, en något kontroversiell manöver som motiverades med den emotsedda ”trickle down”-effekten.

 

Hur bra gick det? Wall Street Journal undersökte saken med denna jämförelse mellan inkomstsiffror 2000 och 2006, en period av exceptionell ekonomisk tillväxt. Observera följande i grafen: de fattigaste 90% - drygt 133 miljoner hushåll - har blivit 4% fattigare (detta trots att ekonomin som helhet alltså kraftigt tillväxt).

 

De rikaste 0,01% - knappt 15000 hushåll - har blivit 22% rikare. Observera också att dessa siffror är innan ”Capital Earnings”, låt oss återkomma till detta.

 

Nå. ”Trickle Down”-effekten har alltså uteblivit, vilket man väl tyvärr kunnat förutse. Istället för nedsippring så har rikedomen stannat i samhällets absolut översta skikt. Inte mycket nyhetsvärde i det, kan tyckas, men här kommer den springande punkten: vad gör de rika med alla dessa pengar? Hur investera alla dessa ofantliga summor? Och för att vidga resonemanget, vad gör alla utländska innehavare av massiva mängder kapital (tänk oljeshejker och oljeproducerande stater, tänk kinesiska fabriksägare och internationella investeringsföretag och stater) med sina pengar?

 

Vilken investeringsmarknad kan vara tillräckligt stor att svälja allt detta kapital?

 

Det finns inte många, men en av de största är (eller ”har varit”) amerikanska bolån.

 

Betrakta denna, mycket skrämmande, graf över prisutveckling på bostäder i USA. Som ni ser har bostadspriset exploderat på ett aldrig tidigare skådat sätt.

 

Förklaringen till denna explosion är följande. De väldigt rika hade väldigt mycket kapital att investera, för att få detta kapital att växa ytterligare. Kapitalet lånades därför till investmentbanker som lånade det till bolåneinstitut som lånade det till bolåntagare, som i gengäld förband sig att betala ränta, pengar som hamnade i fickorna på bolåneinstituten, investmentbankerna och, kanske framförallt, de ursprungliga kapitalägarna – här har vi ett exempel på de ”Capital Earnings” som vi nämnde ovan.

 

Bolåntagarna kunde övertygas om att ta dessa allt mer vansinnigt stora lån, delvis eftersom när hela bostadsmarknaden blåstes upp (se den skrämmande grafen igen) såg det ut som att den framtida värdestegringen på huset skulle överväga riskerna med det stora lånet. Jämför här ånyo med bostadsmarknaden i, t.ex., Stockholm: en nästan lika skrämmande graf!

 

På så vis tjänar den ekonomiska eliten på bostadsprisexplosion (d.v.s. låneexplosion / skuldexplosion) eftersom en sådan innebär ränteinkomst-explosion för deras del. Samtidigt förlorar resten av samhället på det hela, eftersom ständigt större andel av inkomster måste gå till att betala ränta till eliten.

Och voilá! Precis som vi föreslog i början på detta inlägg, och i det förra inlägget: den ekonomiska eliten har använt sin priviligierade position till att öka sin rikedom och makt på bekostnad av de mindre priviligierade.

Som Bob Marley uttryckte saken: ”the big fish eat the little fish”.

 

Det finns dock ett problem med att blåsa upp bubblor – de spricker till slut. När ränteutgifterna överstiger vad låntagarna kan förtjäna genom att arbeta för sitt uppehälle (istället för att, som eliten, investera pengar man redan har och leva på räntan), så kollapsar betalningsförmågan förr eller senare.

Just det var en av huvudpoängerna i mitt förra inlägg: värdorganismen kollapsar till slut.

 

Alltså gäller det att flytta sina pengar bort ur marknaden innan den imploderar. Det kommer stå klart inom de närmsta månaderna vilka som lyckats bäst med detta, även om man redan nu kan notera att finansminister Henry Paulsons alma mater, Goldman Sachs, av någon underlig slump (?) är en av de aktörer som klarat detta bäst hittills (av de fem ursprungliga stora investmentbankerna på Wall Street återstår nu bara två. Det finns mycket mer att säga om detta, som i, t.ex., denna länk).

 

För oss övriga har den nya Depressionen dock troligen bara börjat. För en ytterligare skrämmande graf, se denna jämförelse av aktiekurser förra gången jämfört med idag.

Det är som en grekisk tragedi.

 

Sättet hur dessa bubblor med tunga, ödesmättade steg blåses upp och spricker. Under kontrollerade former och med begränsad utsträckning leder de till begränsade härdsmältor, som krisen i Sverige på 90-talet.

 

När man går upp en storleksordning leder de till total kollaps. Låt oss ytterligare en gång ta upp den proverbiala historieboken: låne- och ägandekris i Sparta. I Rom. I Frankrike. I Ryssland.

 

I samtliga fall är mekanismen följande:

 

Förmågan att producera (t.ex.i form av fabriker, mark, eller arbetskraft) samlas i händerna på en ekonomisk elit. Denna elit lånar ut denna förmåga till resten av samhället och uppbär för detta ett arrende/ränta, vilken används för ytterligare koncentration av produktionsfaktorer – dvs makt - i händerna på nämnda elit.

 

På så vis förflyttas makten i samhället till en oligarki som utnyttjar denna makt för ytterligare tillväxt. Detta leder till växande spänningar i samhället.

 

Till slut brister samhällsstrukturen under trycket av dessa spänningar, och samhället kollapsar. Antingen sker detta i en klassisk revolution á la stormningen av Bastiljen, eller med ett mer stillsamt sönderfall á la Sovjetunionen.

 

Minns Darwins evolutionslära som utsade att den (biologiska) organism som äger lämplighet att tillväxa i ett (eko)system kommer att göra så. Antingen leder tillväxten till en J-kurva med efterföljande krasch, när de av organismens tillväxt uppbyggda spänningarna leder till en systematisk kollaps. Som ett exempel kan nämnas en cancertumör som tar livet av sin värdorganism.

 

Eller också åstadkoms ett ekvilibrium, en S-kurva, som leder till hållbarhet, t.ex en frisk cell i sin värdorganism.

 

Vad skiljer dessa två åt? Vad avgör om vi får en krasch eller en hållbarhet?

 

Skillnaden utgörs av måttfullhet. Det vill säga, begränsning för tillväxt.

 

Hur går det då ihop; att på en ändlig planet ha tillväxt som singulärt avgörande mått på framsteg? Hur kan företag och deras vinster evigt tillväxa? Hur kan världsekonomin evigt tillväxa?

 

Just precis – du gissade det! Det kan den INTE. Trots allt vad en hel generation ekonomer - vi har alla träffat dem - med den djupaste övertygelse fortsatt vill framhålla, så är den grundläggande principen för det nu rådande systemet… ohållbar.

 

Vi har idag en situation, där den evigt tillväxande ekonomin motsvarar cancertumören som hotar att leda hela planeten till kollaps. Man undrar – vilket bryter samman först? Planeten och dess genom hundratals årtusenden noga intrimmade ekosystem (klassiska S-kurvor med enstaka lämmeltåg etc. som iögonenfallande men perifera undantag), eller det ekonomiska systemet?

 

Märk väl, att vi idag inte talar om nationers kollaps utan faktiskt om hela planetens. Skälet är att vi nu, tack vare en extremt intensiv användning av fossil energi som krafthöjande ”booster-pack”, faktiskt för första gången är mäktiga nog att slå sönder själva Moder Jord.

Nå. Den nu aktuella bubblans nu aktuella sprickande - dvs den s.k "kreditkraschen", med hastigt spridda spin-off effekter, kanske kan bidra till den så eftersträvansvärda framtida måttfullheten... i den bästa av världar!

Tills nästa gång - en illustrationsvideo av människa med övermänsklig (fossil) extrakraft. En kraftfull bild av vår makt här på planeten - och ett frö för eftertanke: Hur förvaltar vi egentligen vår fantastiska makt?

Jag driver, som ni alla utan tvekan redan märkt, tesen att dagens USA är ett imperium. Jag föreslår vidare att detta imperium utgör ett ofantligt hot mot mänskligheten och planeten så som vi känner den. Jag föreslår även att imperiet inte kan kallas demokratiskt enligt någon allmängiltig definition av det ordet.

Här i Sverige finns av någon anledning ett motstånd mot att uppfatta det samtida USAs natur - vi verkar fortfarande i stort ha föreställningen att USA på något sätt motsvarar Ewokerna och Rebellerna, hjältemodigt kämpande mot den fruktansvärda Dödsstjärnan.

Det är på sätt och vis förståeligt: både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland kan utan tvekan kallas sin tids Dödsstjärnor. Dessa båda maskinstater slogs dock ner av de frihetsälskande, jazzlyssnande, coca-coladrickande, frejdiga amerikanerna, vilket ledde till (etablerandet av det amerikanska imperiet och) säkrandet av världen för "freedom" och "democracy".

Emellertid - varje gång som Imperiet tvingats välja mellan "freedom" alt. "democracy" å ena sidan eller "pengar" å den andra, så har man valt "pengar". Fråga en Iranier varför Mossadegh störtades. Fråga en Chilenare vad som hände med president Allende. Fråga en Palestinier vem som pröjsat missilen som just sprängt hans fyraåriga dotter till slamsor. Fråga, för guds skull, en Indian vem som stulit hans land och utplånat hans folk.

Trots en så ohyggligt lång och blodig historia av övergrepp på övergrepp, våldsdåd på våldsdåd på våldsdåd, så upprätthåller Imperiet fortfarande någon form av respektabilitet i många människors - t.o.m välutbildade svenskars - begreppsvärld. De är fortfarande, på något sätt, Ewoker och Rebeller och Jazzälskare och etc. ad nauseam.

Det är ett mycket bra betyg åt propagandamaskineriet i fråga. MVG.

Nå. En sak som behövs för att något kvalificera propagandans bild av USA, är fakta om samhällsutvecklingen i det landet. Sådana fakta är våra svenska media av någon anledning fullkomligt urusla på att förmedla.

Som till exempel berättelsen om Habeas Corpus.

Det fanns i USA - liksom i Västerlandet i stort - en princip, att ingen människa skulle kunna kastas i fängelse utan rätt till rättegång. Denna princip kallas Habeas Corpus.

Denna princip upphävdes i oktober 2006 i USA, i och med kongressens godkännande av Military Comissions Act.

Enligt denna lag kan vilken person som helst, var som helst på jordklotet (d.v.s. t.ex du eller jag eller...) sättas i fängelse på obestämd tid, utan att få höra anklagelserna eller få ta del av bevisningen, utan att ha rätt till rättegång.

Enligt denna lag avgörs ditt öde av en militärtribunal framför vilken du företräds av en militär-"advokat".

Alltså. Jag promenerar gatan fram. Blir indragen i en skåpbil. Blir slagen och sparkad och elchockad. Får inte höra ett ord om varför. Har ingen rätt att kräva rättegång. Kan alltså inte bevisa min oskuld. Kommer alltså aldrig ut. Försvinner, helt enkelt.

Det är detta som på Ny-engelska är känt som "freedom" och "democracy". Och det är, sedan oktober 2006, helt lagligt i USA.

Som Keith Olberman uttryckte saken på hösten 2006: